| FÄRILABYGDENS HISTORIA Färilabygdens historia är både lång och intressant. Att göra en heltäckande historiebok är varken möjligt eller ens intressant. Det finns naturligtvis både sånt som är historiskt belagt men också historier, sägner och skrönor som skapats under århundradena och tillsammans är det vår gemensamma historia. Här kan du läsa om olika händelser och personer som skapat vår historia. Från denna historia, har gjorts utvikningar och tillägg, berättelser och skrönor, som du hittar länkar till vid de olika historiska perioderna. 1608 Färila som församling och socken bildades år 1608, för 400 år sedan. Man beslöt att bilda en församling, pastorat av den tidigare kapellförsamlingen Färila. För att detta skulle kunna ske måste 50 hemman från Ljusdals socken läggas till Färila. Detta mötte stort motstånd från Ygsbo och Fönebönderna, som hörde till Ljusdal. Några av bönderna blev till och med bötfällda för att de tredskades. 1608 blev emellertid Färila kapellförsamling, trots alla protester, eget pastorat – egen socken. Ljusnan och Laforsen  Men det räcker inte med att se bara 400 år tillbaka för att se Färilas historia. Man måste gå tusen år tillbaka i tiden. Vi tittar först på älven, Ljusnan som har haft en avgörande betydelse för bygdens historia. Den är pulsådern, förutsättningen för den intensiva folkvandringen hit och den rika kultur som har utvecklats i färilabygden. Sedan urminnes tider har Ljusnan kastat sig dånande och fräsande utför klippiga branter, ringlat sig i ett tyst glidande glitter, för att återigen brusa fram nedför nästa fors. Det största språnget älven gör är Laforsen. När det är lågvatten kan man se en grottöppning under fallet, den s.k. rövargrottan. Enligt sägen bodde där rövare, illgärningsmän, som överföll, rånade och plundrade vägfarare. En gång hade de rövat bort en flicka från trakten.Johanna och rövarna i Laforsen >> Laforsen Hälsinglands största fors, har vi alltid varit stolta att förevisa för resande främlingar. Människor har i alla tider vallfärdat till den makalösa utsikten över fallet. På 1930-talet tillkom en dansbana i närheten av fallet. Hit kom ungdomar i stora skaror från byarna. Då blev det tjo och tjim tills solen gick upp. Det blev de beryktade pingstfesterna i Laforsen. Hembygdsföreningen fick i uppdrag att skapa ordning kring festerna och hade fram till kriget 1939 ordnade pingstfester och fick på så sätt in pengar så att man kunde ordna hembygdsområdet med hembygdsgården i Valla. Lassekrog Det var inte lätt att ta sig förbi denna ödsliga trakt. Många vägfarare hade med oro rest genom de obebodda skogstrakterna norr om Färila. De norrländska vägarna var usla och – de saknade värdshus och lämpliga viloplatser. För att göra resan västerut från Färila mer komfortabel behövdes ett värdshus. Den 15 december 1670 inger, Lars Jonsson i Svedja till Färilas häradsrätt, en ansökan om tillstånd att ta upp ett litet torpställe på Kårböleskogen, vid allmänna vägen mellan Laforsen och Fiskesnårsbäcken. "Vid tinget vittnar hela församlingen, att det begärda tillståndet med ett härbärge på skogen skulle falla mycket bekvämlighet för den resande och vägfarande mannen, som eljest oftast på samma skog, som var 3 3/4 mil lång plägade ligga under bar himmel i köld och oväder." Två månader senare, närmare bestämt den 24 februari 1671, meddelar guvernören sitt tillstånd för Lars Jonsson, att bygga upp ett torp på Kårböleskogen, ursprunget till, Lassekrog, den präktiga gästgivaregård som finns idag. Ett sådant brådskande, ortsbefolkningens agerande och det snabba beslutet bevisar att det var en absolut nödvändighet med ett värdshus där på skogen. 1702 fick värdshuset gästgiverirättigheter och senare också spriträttigheter i ”evärdelig tid” Värdshuset har haft många skiftande öden genom de trehundra åren, räddats, flyttats och fått skogsarbetarmuseum och flottningsmuseum. Pilgrimsleden Djur och människor använde till en början samma stigar, som sedan utvecklats till farbara vägar, som vi färdas efter än idag. Ljusnan, med stigar och vägar på båda sidor om älven, var en naturlig färdled för människor som färdades från Norge ner till svenska kusten – pilgrimsleden - eller från mellansverige upp mot Härjedalen och Norge - Jamtvägen. De gamla vägarna har kanske gett bygden dess namn. Det finns bland forskare ingen övertygande tolkning, men färilasonen Stefan Brink tror att namnet Färila betyder någon form av ’väg’ eller någon företeelse som har med farled att göra. En annan möjlighet är att namnet betyder ’folket som bor vid vägen, vägarna’ Det som talar för de här resonemangen är att den viktiga vägen/stigen som förband östra Sverige med Tröndelagen och Nidaros i Norge sedan gammalt gått genom bygden. (Brink 1990) Färila (farelda, faerildaae) nämns redan år 1314 i förteckningen över pastorat som betalat s.k. sexårsgärd eller korstågstionde till påve Clemens V. Hur gammalt är då Färila? Några bynamn, nämligen namn på (-boda), t.ex. Kilbo, Stocksbo, Hyttebo, Ygsbo, Veckebo och Åbo är s.k. bodland som från början hörde till ett annat hemman. Några av dessa moderhemman låg uppenbarligen i Ljusdal. De här namnen och bruket av bodland talar för att vi har haft en medeltida bebyggelse i Färila. Kanske är bygden ända från järnåldern men vi saknar arkeologiska bevis och ortnamn som stöder detta. (Brink 1994)  prinsgravenMed Nidaros som mål färdades pilgrimer upp genom landet och många passerade då Färila. Vandringarna till den heliga Nidarosdomen tilltog år från år efter Olov Haraldssons död 1030. Danske prinsens grav och Gudhems kloster är kanske minnesmärken från pilgrimstiden. Offerkyrkan i Kårböle är ett annat minnesmärke som vi återuppbyggt i modern tid. Pilgrimer på väg >> Häxprocesser Men var det på den här tiden man brände häxor också? Ja, det förekom mycket då som nu, villfarelser grundande på okunskap och rädsla. Häxprocesser förekom ända in på 1700-talet men 1674 var troligen den sista trollkonan avrättad i Färila. Ett utdrag ur Färila kyrkas kassabok ger besked: ”Till bödeln som (av)rättade Gammel-Anna , finska, och Back-Ella i Föne. Affären med nämnda trollkonor är nu afklarad, med deras huvuds avskiljande från kroppen och därefter brännande på bål på galgbacken i Sorga.” Häxbränningar finns dokumenterade både söder om Färila (Järvsö) och väster (Lillhärdal). Galgbacken i Sorga kan man tydligt se invid Movägen mellan Föne och Enskogen. Vittnesskildring från Blåkulla >> Skogen Men hur kommer det sig nu att det kom mer och mer folk hit och att Färila växte och blev så pass stort som det är i dag? Skogen! Skogen och älven som var den absoluta förutsättningen för det skogsbruk som utvecklades. Det var möda och slit, men timret skulle fram. I mitten av 1800-talet började de stora skogsavverkningarna i hälsingeskogarna och de fortsätter än i dag. Då fanns det ingen annan än älven som kunde bära de stora timmerbördorna från urskogen ner till sågverken vid kusten. Men, det fanns ett hinder. I Laforsen fanns en klippa, hindrande, nästan omöjlig att flotta sig förbi utan att timret brötade sig. Därför bestämde sig Ljusne flottningsförening att spränga i Laforsen. Sprängningen av Laforsen >> Folk vandrade långväga ifrån för att få ta ett livtag med jätten. Värmlänningar, dalkarlar och ortsbor samlades. Det var ett svårt företag, utan dynamit som inte var uppfunnen än, om än arbetsstyrkan ibland uppgick till 300 man. De värsta hindren kunde man besegra. Men sen kom dynamiten och Laforsen utsattes för ständigt nya spekulationer. Men det skulle trots allt ta hundra år innan man tyglat, mästrat och tvingat in Laforsen i turbiner och betong. Kraftverket som byggdes i början av 1950-talet och invigdes 1953, har för evigt tystat Laforsen. Men om vi går tillbaka till mitten av 1800-talet. På 1860-talet kom en tid med nödår, bark i brödet och beroendeställning av trävarurörelsen. Man talar om bolagsvälde, men även jordbruken behövde inkomst från skogsbruket. Även de mest otillgängliga skogsområdena skulle avverkas. Massflykten till avverkningsställena är orsaken till invasionen i Skrälldalen. Det påstås att Marma bolag av Ljusdalsbönderna förvärvade sina skogskiften i Skrälldalen för en köpeskilling av ung. 3 shilling pr träd av visst grövre tumtal och att totalsumman för avverknings-, grundrätten och allt belöpte sig till 50 kr pr tunnland (Ca 2700 kr 2009) för denna stora skogsvidd. (Lund 1911,1967) Krig i Färilabygden? Nu är det väl över 200 år sedan det var oroligheter, som man kan kalla krig i det här landet. Men under den tiden när Norge och Sverige tvistade om Jämtland och Härjedalen var det sannerligen inte så angenämt att bo vid gränserna. Gränsen till Norge gick fram till 1645 (Freden i Brömsebro) nära Kårböle alltså bara några mil från Färila. Kampen om landskapen och striderna ute i Europa har satt djupa spår i Hälsinglands och därmed Färilas historia. För 30-åriga krigets räkning t.ex. utskrevs från Färila prästboställe under 14 år inte mindre än nio soldater. (Lund 1911,1967) Sista gången Kårböle skans var bemannat med krigsfolk var 1676-1679 under den s.k. Gyldenlövefejden. Det var under dessa krigshändelser som fältprästen Simon Pauli Luth i Yg, kom i fångenskap. Efter krigets slut blev han kyrkoherde i Ytterhogdal. Efter dessa krigshändelser monterades anläggningarna vid Kårböle skans ned och besättningen hemförlovades. En historia som ger god illustration till eländet, med ständiga utskrivningar av nya unga soldater, är myteriet vid Kårböle skans. Historien är svår att belägga historiskt eftersom berättelsen kopplas till Karl XII:s krig i början av 1700-talet. Då var Kårböle skans enligt uppgift nedlagd. Myteriet vid Kårböle skans >> I Karl XII:s krig mot Norge 1718 berövades på fyra månader det fattiga Färila på inte mindre än 27 av sina rotesoldater och 1788-1790 års krig mot Finland kostade Färila 31 rotesoldater och slutligen och i 1808-1809 års krig fick 31 stamsoldater bita i gräset. Soldaterna dog i naturligtvis i direkta strider, men en mycket stor del av manskapet dog i den s.k. fältsjukan dvs. smittosamma sjukdomar som exempelvis dysenteri Många kom hem från krigen med ära och berömmelse, andra efter lång fångenskap eller skadade. Till Snasen kom Jonas Borg tillbaka från striderna i Kaipas i Finland 1789 utan armar. I Valla på herrgården bodde och verkade officerarna Ström varav de mest omtalade är Gammelmajorn på Katrineberg Per Ström f. 1736 och sonen C.P. Ström, f. 1777. Båda deltog i de flesta fältslag som utspelades under deras aktiva tid. Om officerare och soldater från Färila >> Ryssgård Många gårdar och boställen har fått sina namn efter naturen, väderstreck eller namnet på dem som bodde där. Många gårdar har typiska soldatnamn som t.ex. Blixts på Ed eller Borgs i Snasen. Andra gårdsnamn ger kanske tydliga tolkningar men historien som leder fram till namnet är för de flesta obekant. I Ygsbo finns en gård, Ryssgård, som har fått sitt namn efter en krigisk händelse. En sägen om ett gårdsnamn kan kanske ge en pusselbit till hela bygdens historia. Ryssgård >> Kyrkan brinner Men som oftast i historien är det de stora dramatiska händelserna som man minns och som många har berättat om. En stor prövning för folket i Färila var sommaren 1837 när Färila kyrka brann. Långt före 1608 när Färila blev en egen församling fanns det kyrka i Färila. Den fösta kända kyrkan var av trä och användes någon gång före 1470 - 80. En stenkyrka byggdes och utvidgades 1725. 1783 byggdes en ny stenkyrka och den gamla revs. Klockstapeln, vars fot ännu idag står kvar, byggdes 1747. Det hade varit en stor uppoffring för färilaborna att bygga denna kyrka, försköna och inreda den, införskaffa en kyrkorgel samt lägga koppartak på kyrkan. Allt detta var nu gott och väl om inte den stora olyckan kommit med den svåra åskelden. Man hade diskuterat brandförsäkring och åskledare men detta hann man aldrig med. ”Den 21 juli 1837 kl. ½ 6 om aftonen är en tidpunkt som fört med sig många tårar och möda för sockenborna. Då fingo de se de sista 50 årens möda bli aska och ruiner och detta i en tid av missväxter och nödår.” Redan samma år påbörjades kyrkans återuppbyggnad. (Röjd 1958) Kyrkan brinner, En dramatiserad berättelse från 2008 >> Emigrationen I den fattiga färilabygden, liksom i hela Sverige, drömde folket om en bättre tid, ett bättre liv. Att emigrera till Amerika var naturligtvis en möjlighet. Varför emigrerade man, hur gick det till och hur klarade dom det? Under 1800- och tidiga 1900-talet lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige och flyttade främst till Nordamerika. Från 1846 och in på 1920-talet lämnade omkring tusen personer Färila för ett nytt liv i Amerika. Just år 1846 utvandrade ett hundratal s.k. Erskjansare tillsammans med sin ledare Erik Jansson till Amerika. En del av dessa erskjansare kom från Färila socken. De färilabor som blev kvar, stannade hemma, fick försöka försörja sig så gott det gick. Ta arbete där det fanns och genom jakt och fiske. Emigrationen >> Jakt och fiske I alla tider har man tagit för sig av skogens rikedom. Den bofasta befolkningen kunde dryga ut hushållet med kött och fisk. C.P.Ström skriver 1827, ”– För få år sedan funnos Elgar i mängd; men dessa hafva blivit mycket utödde genom skidlöpande Jägare, hwilka för att nedlägga dem begagna Skaren på en 2 a 3 Alnars djup snö, som hindra djurens språng. – Björnarne äro talrike, emedan man sedan 1770-talet och 1780 talet, utom i Finnmarken, nästan aldeles upphört att jaga dem.” Knappt hundra år senare (1911) ger L.L.Lund följande beskrivningar. ”Jakt och fiske utgjorde givetvis ett icke oviktigt näringsfång. Ehuru fångsredskapen var rätt primitiva var dock i synnerhet jakten ganska givande i forna tider. Älg fanns det gott om och fångades dels i giller (”älgdrag”), dels i gropar.” Det var inte helt ofarligt att gillra ett älgdrag. Nils Månsson, bonde och krögare i Lassekrog kan berätta om tragisk olycka i Skrälldalsskogen. (Månsson 1915, 1969) En vådlig händelse >> ”Björn fångades dels i sax (slaf eller fotjärn), dels i idet. I anseende till de dåliga skjutvapen man förr hade var det senare fångstsättet mycket farligt.” ”Fisket var däremot föga givande. Fordom lärer dock betydande med grålax fångats med nät vid strömmarna.” Att laxfångsten var lönande visar en resolution (1613) av Gustav II Adolf som bestämde att Ljusdalsbönderna som i ”Färilaströmmarna å sina hemman i Färila hade sig tillagda sådana nätfisken” skulle lämna tionde (skatt) till Färila pastorat. Det fanns tydligen tidvis gott om villebråd i skogen och fisk i vattnen. Men det var dock inte tillåtet att jaga hur som helst då heller. Det finns en mycket känd berättelse om hur det gick för Jonsa-Mickel en gång när han skulle jaga älg. Jonsa-Mickel >> Om skolan Första gången som skolfrågor finns noterade i sockenstämmoprotokoll var 1768. Klockare och präster skötte undervisningen men tydligen var det si och så på många håll i landet. Moraliskt förfall var upphov till ett kungligt cirkulär som ville förbättra kunskaper i kristendom och infodrade svar hur skolundervisningen skulle kunna förbättras. Uppsala domkapitel inkom med yttrande. I allmänhet ville allmogen inte åta sig att bygga fler allmänna byggnader men… ”Ferela sokn allena har begifwit sig, att med nödiga husrum och av by-löten uppbrukad wacker täkt förse Scholmästare, samt des utan gifwa honom serskild betalning för barnens undervisning…” Detta skulle kunna ske när den nu åldrige klockaren avled ”och en annan lärd och skickelig man till klåckare och informations-sysslan utväljes”. (Wagnsson 1955) Endast tre år senare kunde Färila anställa denne nye klockare och skolmästare, Isak Stener. Stener var känd i bygden eftersom han vikarierat för sin företrädare. Socknen var vidsträck och byarna utspridda så undervisningen gjordes ambulatorisk, dvs. läraren flyttade mellan de olika byarna och undervisade i något anvisat utrymme. Undervisningen hade naturligtvis sina brister men många fick grundläggande kunskaper i läsning och kristendomens huvudstycken, kunskaper som de kunde visa upp vid de årliga husförhören. Det skulle emellertid dröja till 1842 innan beslutet om allmän folkskola kom som innebar minst en fast skola i varje socken. Vid sockenstämman den 9 juli 1843 beslutades att socknens första skolhus skulle byggas. Något över 100 alnar öster om kyrkan göras två våningar högt, omkring 28 alnar långt, 18 alnar brett med ingång mitt på södra sidan. Den första läraren som fick tjänstgöra i den nya skolan var dåvarande klockaren Pehr Nordlund. Naturligtvis räckte inte denna fasta skola till för att undervisa alla barn i socknen utan man fortsatte med de ambulerande skolorna.  1862 fanns förutom den fasta skolan där 60 barn undervisades också tre flyttande skolor i Färila och hela antalet skolpliktiga barn var 400 uppdelade på fyra skolrotar. Skolroten utgjordes av ett par närliggande byar som tillsammans fick ansvara för att en uppvärmd lokal fanns för läraren och när det blev beslutat om fast skola i roten, svara för byggandet av skolhuset. År 1864 utökades antal skolrotar till åtta. Detta innebar ett väldigt byggnadsprogram och nya skolor växte upp i byarna. Stocksbo skola t.ex. byggdes på 1890-talet som framgår av vidstående annons. I slutet av 1940-talet, när de stora barnkullarna skulle gå i skola, byggdes ”Nya kyrkskolan” väster om kyrkan och undervisningen kunde börja där den 9 november 1948. (Röjd 1958) När byarna avfolkades drogs byskolorna in och många av skolhusen är i dag samlingslokal för byn.  Färila skola blev riksbekant för några år sedan, när man presenterade Skola 2000. Skolan byggdes om, förändrade arbetssätt och gav sig in i datorvärlden med en egen dator för varje elev. Elever och lärare från Färila skola deltog i ett IT-symposium under en vecka på världsutställningen i Lissabon 1998.Projektet fick både ris och ros men satte Färila på kartan. |
 |
 |
 |
